Hyllningsdikt till Gustaf

A Laudatory poem to Gustaf

Bland de släktdokument jag hittade förra veckan fanns förutom ungdomsporträttet av Gustaf från USA (se föregående blogginlägg) också en hyllningssång till Gustaf som sammanfattar hans liv från emigrationen 1902  och åtskilliga år framåt. Dikten är signerad “T.”

Min slutsats är att den skrevs till Gustafs 50-årsdag 3.7.1928 av min farfar (Gustaf T.) Detta var ett år innan farfar och farmor förlovade sig (7.9.1929), men ett flertal foton vittnar om  att de var ett “par” innan äldste brodern Carl gick bort (september 1928). Jag vet också att farfar var “inneboende” hos familjen på Storegården ett tag under senare delen av 20-talet men har inga exakta uppgifter om när eller hur länge. Hur som helst så lär han nog sommaren 1928 ha räknats som tillhörande familjen.

I Storegården, Längjum,
gick nittonhundratvå
en yngling, tärd av längtan
till USA resa få.

Han hört om land i väster,
där guld det skära gick.
Så for han upp till Oslo,
och där biljett han fick.

Han krossade Atlanten
på fjorton dagar grå.
Han trampade på däcket
i önskan land se få.

Väl framme uti countryt
han fick sig många knog
Han workade med stockar
och dessemellan plog.

Så gingo åren dädan,
av ynglingen vart man.
Han tjänte plenty mooney (money)
allt varest han drog fram.

Till Sweden stod dock hågen -
en vacker dag han for
till hem i gamla countryt
att hälsa på en mor.

Han kom med guld i munnen
och magen ganska svag
och kappsäck stinn och späckad
av varjehanda slag.

Hans längtan ut i världen
dock icke stillad var.
I hemmets vrå, den lugna,
han kunde ej bli kvar.

Så for han upp till Värmland,
ditlockad av ett kvinns,
och skötte gård i landskap,
det skönaste som finns.

Sen for han hem till Fristad,
tog tjänst i kyrkans hägn,
och skötte träd och gångar
i solsken som i regn.

Som eldare i kyrkan
han satt och svalt och rös,
på söndan käringarna
i templet satt och frös.

Han hjälpte präst med kappan,
gav luft åt orgeln stor,
och ringde så med klocka
i hus där gudom bor.

Sen blev han led på trampet
och präst och kyrkogård.
Han längtade till jorden
och till en kvinnas härd.

Till Slintehall han reste
med soffa och gepäck,
och där han slog sig neder
att skrämma räven väck.

Sen tog han till att knalla
med kaffe uti byn
med tvål och fläckuttagning,
tills kriget kom i skyn.

Sen har han trogen varit
vid ko och gris och plog
och sett om grind och gården
och huggit uti skog.

Vi hylla USA-farern,
när nu han fyller år
och hoppas han får trivas
ännu i många år.

Ej mera hav han krossar,
han håller sig på land.
Men stundom styr han kosan
till kyrkogårn med sand.

Han jobbat strängt och troget
och många herrar tjänt
och levat sams med alla,
han ingen ovän känt.

T.

Summary in English

A Laudatory poem to Gustaf

Among papers I found last week were three small typed sheets which turned out to be a laudatory song or poem to my great-uncle Gustaf (emigrant and postcard collector), probably for his 50th birthday, 3 July 1928, written by my grandfather Gustaf T.

This was a year before my grandparents got engaged (7.9.1929) but photos show that they must have been seen as “a couple” for a while before my grandmother’s elder brother Carl died in September 1928. I also know that for a while in the 1920s my grandfather was living with the family at the farm as a lodger. I’m not sure exactly when or for how long.

I’m not going to try to translate the whole poem line by line, but here is the gist of it:

In 1902, a young man living at  the family farm was yearning to travel to America and make a fortune. He got his ticket in Oslo (Norway). The journey across the Atlantic took two weeks. It seems the sea journey as such was not really his “thing”.

In the new country he took on various jobs, including timber rafting and farmwork. He made good money, but he got homesick, so eventually he went back. (1911.) He then stayed for a while at the family farm, but soon got restless again. For a while he lived on a farm up in Värmland; it seems this also had something to do with a woman.

That did not last however; he came back home again, and then worked for a while as church-warden including both indoors and outdoors work. But once again he got restless, and again it seems there was some woman in the picture; and he went off to live on another farm. (I think in Dalsland). For a while it seems he also tried his luck as a travelling salesman.

But during or after WWI he came back again to the family farm and seemed content to stay there, working on the farm and doing some odd jobs and driving for the church.

The last verse of the song describes him as a hard worker and having the ability to get along with everyone and never having made any enemies.

(I still do not know what Gustaf did or where he lived after they sold the family farm in 1930, only that he died in 1952 and was buried in the churchyard at Fristad in the same grave as his brother Carl and their stepmother Selma.)